Röda.

I veckan har jag varit in charge of the so-called Nerevila. 

Det är inte en lätt uppgift att natta sju barn samtidigt, när man själv känner sig ungefär lika kraftfull som ett cykeldäck med punka, utan att själv somna på kuppen. Men idag, banne mig, blev det inget sova av.

Jag hade lagt ut madrasserna, släppt in barnen i rummet och just vänt mig om för att gå och hämta några nappar när:

-UÄ!

Kort och koncist, men likväl var någon ledsen. En av de yngre flickorna tittar upp på mig från madrassen som hon halvsitter på i en märklig ställning, ögonen fyllda av tårar.

- Jag slog min blomma.

- Va?

- Jag slog mig. På min blomma.

- Va?

Flickan pekar mellan benen. På blomman.

Det var fan det värsta jag hört på länge. Jag hade nog blivit mindre chockad om hon sagt fitta. Jag vill inte veta av att dagens (i hennes fall dessutom unga, hippa, coola) föräldrar lär sina döttrar att kalla sina firrer för blommor. Allt på tjejer är inte ömt och vackert. Vi jobbar med genus nu, sluta motarbeta oss!

Irritationen över formuleringen drev med bestämdhet bort vartenda uns av trötthet, och medan barn efter barn somnade runt omkring mig lämnades jag ensam i tystheten med en enda ringande tanke:

Hur i helvete lyckas man ramla och slå sig på muttan?