L-A-Z-Y.

Det är nästan att jag förtjänar att få lite kräks på mig, för jag är så oförskämt lat.

Min tvätt har varit klar i ungefär 50 minuter, men har jag orkat hämta den? Nepp.

Neppneppneppneppnepp. Nepp.

Elbows.

I helgen (lördags?) mötte jag upp tjejerna för att fira Andrines tillfälliga återkomst till Sverige, med en jävla runda. Med följde min arbetskompis Else.

Det blev en redig kväll som vanligt, och utan att något egentligen hände, så hände jättemycket. Till exempel armbågar.

Ester ramlade i rulltrappan vid någon tidpunkt, och klagade med jämna mellanrum efter det på att hon hade ont där under jackan. När vi på sluttampen kastade oss in i en taxi för att undfly ett par pilska norrlänningar, tog hon äntligen av jackan för att upptäcka en hejdundrande armbågsböld!

Spännade.

Och medan vi satt på Wollmars trotsade Else all logik och slickade sin egen armbåge.

Också spännande.

Men den stora frågan är nu vad detta innebär för mänsklighetens fortsatta överlevnad?

Råttbon och rekord.

Jag kom precis hem till ett råttbo som luktar sopor.

Mindre kul.

Förutom soplukten var dagens mest intressanta upplevelse vad jag har valt att kalla Rekord-Hämtningen:

Klockan 14:30, cirka, dök en liten mormor upp på dagiset för att hämta sitt barnbarn. Med sig hade hon barnbarn nummer två, en pytteliten knodd, ännu oförmögen att gå på dagis.

Klockan 15:30 gick de.

WHAT?!

En timme tog det för lilla mormor att klä på sin 3-årige dotterson och röra sig femtio meter fram till grinden. För först skulle han dansa discodans, sen ville knodden äta, sen ville den stora äta, sen kissa, men det gick inte, sen bajsa, det gick, sen inte ha overallen åt rätt  håll, sen bara rita lite, sen leka en stund i leran, och knodden skrek.

Lärdomen lyder: Våga säga nej till din jävla ungjävel.

Mikael. !?

Min Mikael har försvunnit. 

På bilden syns bara Mikaels fot. Den har alltså försvunnit tillsammans med hans överdel. 

Jag misstänker att min kära sambo kan vara anledningen till min favoritlampas frånvaro, och eftersom denne inte behagat svara på sms:et "Var är mikael???" börjar frustrationen stå mig upp i halsen.

Världen är så mörk och skrämmande. Mikael!?

Att föra.

Ibland vet jag inte vad jag ska tycka. Men åsikter är väl å andra sidan ganska överskattade.

Kvällen blev i alla fall en sån där typisk en: Man förar för länge.

Jag, Maja, Ellie och Helen förade först hos mig, sen på Landet. Detta medförde att vi var framme vid klubbkön vid 01.00 ungefär. Galet o-värt så länge det inte är Stureplan vi pratar om.

Den stora frågan är nu huruvida jag ska känna mig besviken över att kvällen inte slutade i rumpskak, eller om jag bara ska uppskatta att jag hade jävligt kul på vägen till kön?

Jag måste bilda mig en åsikt.

Röda.

I veckan har jag varit in charge of the so-called Nerevila. 

Det är inte en lätt uppgift att natta sju barn samtidigt, när man själv känner sig ungefär lika kraftfull som ett cykeldäck med punka, utan att själv somna på kuppen. Men idag, banne mig, blev det inget sova av.

Jag hade lagt ut madrasserna, släppt in barnen i rummet och just vänt mig om för att gå och hämta några nappar när:

-UÄ!

Kort och koncist, men likväl var någon ledsen. En av de yngre flickorna tittar upp på mig från madrassen som hon halvsitter på i en märklig ställning, ögonen fyllda av tårar.

- Jag slog min blomma.

- Va?

- Jag slog mig. På min blomma.

- Va?

Flickan pekar mellan benen. På blomman.

Det var fan det värsta jag hört på länge. Jag hade nog blivit mindre chockad om hon sagt fitta. Jag vill inte veta av att dagens (i hennes fall dessutom unga, hippa, coola) föräldrar lär sina döttrar att kalla sina firrer för blommor. Allt på tjejer är inte ömt och vackert. Vi jobbar med genus nu, sluta motarbeta oss!

Irritationen över formuleringen drev med bestämdhet bort vartenda uns av trötthet, och medan barn efter barn somnade runt omkring mig lämnades jag ensam i tystheten med en enda ringande tanke:

Hur i helvete lyckas man ramla och slå sig på muttan?

Breakfast at Hägern.

Ett tips till de som, precis som jag, inte riktigt kan äta kiwi utan att få sandpappersmun:

Golden Kiwi.

Nu ska jag träffa Aida, ajökens.

Suck.

Suck it:

 - Jag fick sammanlagt 1500 kronor på Åhléns igår, av släkten. Haha, suck it!

It sucks:

- Min kära sambo har övergett Hufvudstaden för Sälen, och blir borta tills på torsdag. It sucks. 

Modeblogg.

Blir visst lite modeblogg idag, för jag är så stolt över min nya tiger-tröja. Den påminner om alla balla tröjor jag hade när jag var liten (ni vet de där med ylande vargar eller klösande pantrar som bara var så coola), förutom att tigern ser lite snällare ut. Den har väl mognat, precis som jag?

Fast jag får nog lov att byta tröja innan jag ska träffa släkten klockan fyra. De kommer aldrig att förstå exakt hur häftig den är, och gud förbjude att Tigern nånsin ska få höra något annat än komplimanger!

"Sjuk".

De senaste två veckorna har jag jobbat över väldigt mycket. Sammanlagt 14 timmar. Angenämt med greens, men nu känner jag att vill ha liiite mer. Lite ledigt.

Nu är jag alltså "sjuk" tills på måndag!

Blond.

- Det faller sig naturligt för mig att börja plugga juridik. Ända sedan jag såg filmen Legally Blonde så har jag vetat att det är mitt mål.

Gissa vem?

Blå.

Eldprovet ägde rum idag.

Jag skulle egentligen inte jobbat alls idag, men när någon är hemma med sjukt barn är det dags att rycka in för att tjäna extra greens.

Hur som haver så blev jag lämnad allena medan ena kollegan var på möte och den andra på rast.

Lugnt och fint sitter jag plus större delen av barngruppen och pysslar med att klippa ut hjärtan och skriva snälla saker på dem. Relativt harmoniskt med tanke på att den Blå avdelningen är den allmänt erkända helvetes-avdelnigen.

Just som jag tänker förbannelse-tanken no. 1 ("det här går verkligen förvånansvärt bra!") kommer en lill-kille inspringande, tjutandes:

- HON SPYR! HON SPYYYR!

Hade jag varit med i en film hade kameran zoomat in så tätt på mitt ansikte att man skulle sett varenda pormask vrida sig i vånda. 

I-n-t-e-s-p-y-a-!

Med alla barn hack i häl anländer jag mycket riktigt till en sprudlande fontänspya i klar orange färg, långt från färdigtsprutad, i hallen.

I sådana lägen antingen bär eller brister det. Och tamefan om det inte bar idag!

Ibland är jag helt enkelt ett prima proffs.

Jag firade dagens vinst med pizza, såklart.

Gula.

Lagom stressad till jobbet. Det går för långsamt att gå när det är is, jag blir irriterad.

Bussen var lite sen. Halkade in på dagisgården precis i tid, ganska nöjd, trots allt, men hungrig. 

"Du ska vara på en annan avdelning idag"

Röv! Jag vill vara med barn jag känner. Vilken pina, småbarnsavdelningen. Rövrövrövrövröv.

Jag går med försök till bestämda steg fram till min nya kollegor för dagen som förklarar att vi ska gå in. Okej.

Å, jobbigt, jag orkar inte kämpa med nya namn, nya rutiner, gamla blöjor, jag har aldrig ens varit inne på Gula avdelningen. Kan vi inte bara stanna ute?

Men sen hände något jag knappast hade förvänta mig: Allt flöt. På sex timmar grät två stycken. Två!

Så här i efterhand vill jag nästan intala mig själv att allt varit en optisk illusion, allt flödande solljus från de stora fönstren måste ha spelat mina ögon ett spratt. För inte fan kan väl 2-åringar leka lugnt med andra 2-åringar? Och visst är det orimligt att barn under fyra kan bre sina egna mackor, och än mindre lägga upp sin egen mat? Och det måste ju vara en omöjlighet att hela arbetsdagen kan flyta på utan kaxiga retstickor till kollegor?

Men inte på Gula. Inte på Gula.

Oh Lord.

Okej, det blev en jävla blogg-fan.

Mys.

Jag har för mycket tid att slösa, så istället för att tillbringa timmar framför samma sex and the city-avsnitt jag redan sett 12 gånger så kan jag göra något semi-produktivt. Blogga alltså.

Jag heter Siri, jag är 20, jobbar på dagis, lever nyinflyttat samboliv i Hägersten i Stockholm.

Du känner nog mig.

Pusshej!