Lagom stressad till jobbet. Det går för långsamt att gå när det är is, jag blir irriterad.
Bussen var lite sen. Halkade in på dagisgården precis i tid, ganska nöjd, trots allt, men hungrig.
"Du ska vara på en annan avdelning idag"
Röv! Jag vill vara med barn jag känner. Vilken pina, småbarnsavdelningen. Rövrövrövrövröv.
Jag går med försök till bestämda steg fram till min nya kollegor för dagen som förklarar att vi ska gå in. Okej.
Å, jobbigt, jag orkar inte kämpa med nya namn, nya rutiner, gamla blöjor, jag har aldrig ens varit inne på Gula avdelningen. Kan vi inte bara stanna ute?
Men sen hände något jag knappast hade förvänta mig: Allt flöt. På sex timmar grät två stycken. Två!
Så här i efterhand vill jag nästan intala mig själv att allt varit en optisk illusion, allt flödande solljus från de stora fönstren måste ha spelat mina ögon ett spratt. För inte fan kan väl 2-åringar leka lugnt med andra 2-åringar? Och visst är det orimligt att barn under fyra kan bre sina egna mackor, och än mindre lägga upp sin egen mat? Och det måste ju vara en omöjlighet att hela arbetsdagen kan flyta på utan kaxiga retstickor till kollegor?
Men inte på Gula. Inte på Gula.
