L-A-Z-Y.

Det är nästan att jag förtjänar att få lite kräks på mig, för jag är så oförskämt lat.

Min tvätt har varit klar i ungefär 50 minuter, men har jag orkat hämta den? Nepp.

Neppneppneppneppnepp. Nepp.

Elbows.

I helgen (lördags?) mötte jag upp tjejerna för att fira Andrines tillfälliga återkomst till Sverige, med en jävla runda. Med följde min arbetskompis Else.

Det blev en redig kväll som vanligt, och utan att något egentligen hände, så hände jättemycket. Till exempel armbågar.

Ester ramlade i rulltrappan vid någon tidpunkt, och klagade med jämna mellanrum efter det på att hon hade ont där under jackan. När vi på sluttampen kastade oss in i en taxi för att undfly ett par pilska norrlänningar, tog hon äntligen av jackan för att upptäcka en hejdundrande armbågsböld!

Spännade.

Och medan vi satt på Wollmars trotsade Else all logik och slickade sin egen armbåge.

Också spännande.

Men den stora frågan är nu vad detta innebär för mänsklighetens fortsatta överlevnad?

Råttbon och rekord.

Jag kom precis hem till ett råttbo som luktar sopor.

Mindre kul.

Förutom soplukten var dagens mest intressanta upplevelse vad jag har valt att kalla Rekord-Hämtningen:

Klockan 14:30, cirka, dök en liten mormor upp på dagiset för att hämta sitt barnbarn. Med sig hade hon barnbarn nummer två, en pytteliten knodd, ännu oförmögen att gå på dagis.

Klockan 15:30 gick de.

WHAT?!

En timme tog det för lilla mormor att klä på sin 3-årige dotterson och röra sig femtio meter fram till grinden. För först skulle han dansa discodans, sen ville knodden äta, sen ville den stora äta, sen kissa, men det gick inte, sen bajsa, det gick, sen inte ha overallen åt rätt  håll, sen bara rita lite, sen leka en stund i leran, och knodden skrek.

Lärdomen lyder: Våga säga nej till din jävla ungjävel.

Mikael. !?

Min Mikael har försvunnit. 

På bilden syns bara Mikaels fot. Den har alltså försvunnit tillsammans med hans överdel. 

Jag misstänker att min kära sambo kan vara anledningen till min favoritlampas frånvaro, och eftersom denne inte behagat svara på sms:et "Var är mikael???" börjar frustrationen stå mig upp i halsen.

Världen är så mörk och skrämmande. Mikael!?

Att föra.

Ibland vet jag inte vad jag ska tycka. Men åsikter är väl å andra sidan ganska överskattade.

Kvällen blev i alla fall en sån där typisk en: Man förar för länge.

Jag, Maja, Ellie och Helen förade först hos mig, sen på Landet. Detta medförde att vi var framme vid klubbkön vid 01.00 ungefär. Galet o-värt så länge det inte är Stureplan vi pratar om.

Den stora frågan är nu huruvida jag ska känna mig besviken över att kvällen inte slutade i rumpskak, eller om jag bara ska uppskatta att jag hade jävligt kul på vägen till kön?

Jag måste bilda mig en åsikt.

Röda.

I veckan har jag varit in charge of the so-called Nerevila. 

Det är inte en lätt uppgift att natta sju barn samtidigt, när man själv känner sig ungefär lika kraftfull som ett cykeldäck med punka, utan att själv somna på kuppen. Men idag, banne mig, blev det inget sova av.

Jag hade lagt ut madrasserna, släppt in barnen i rummet och just vänt mig om för att gå och hämta några nappar när:

-UÄ!

Kort och koncist, men likväl var någon ledsen. En av de yngre flickorna tittar upp på mig från madrassen som hon halvsitter på i en märklig ställning, ögonen fyllda av tårar.

- Jag slog min blomma.

- Va?

- Jag slog mig. På min blomma.

- Va?

Flickan pekar mellan benen. På blomman.

Det var fan det värsta jag hört på länge. Jag hade nog blivit mindre chockad om hon sagt fitta. Jag vill inte veta av att dagens (i hennes fall dessutom unga, hippa, coola) föräldrar lär sina döttrar att kalla sina firrer för blommor. Allt på tjejer är inte ömt och vackert. Vi jobbar med genus nu, sluta motarbeta oss!

Irritationen över formuleringen drev med bestämdhet bort vartenda uns av trötthet, och medan barn efter barn somnade runt omkring mig lämnades jag ensam i tystheten med en enda ringande tanke:

Hur i helvete lyckas man ramla och slå sig på muttan?

Breakfast at Hägern.

Ett tips till de som, precis som jag, inte riktigt kan äta kiwi utan att få sandpappersmun:

Golden Kiwi.

Nu ska jag träffa Aida, ajökens.